Den gassande solen får svetten att rinna i ansiktet. Sjuåriga Fatouma torkar ansiktet med ändan av sjalen. Man kommer inte undan hettan någonstans, inte ens i det pyttelilla rum där hon sitter på sängen och funderar på gränserna i sin värld.
Golvet är av sand. Samma sand som sträcker sig så långt ögat kan nå där utanför. Samma sand som är så näringsfattig att bara taggiga buskar kan växa i den.
På något vis har hon ändå klarat sig här hela sitt liv. På något vis, trots att mamma Abdia är tvungen att sälja en tredjedel av deras redan allt för knappa risranson för att få socker. Barnen behöver socker för att växa, säger hon.
Ljuset faller in i ränder genom väggen. Väggen är gjort av kvistar. I hörnet står en liten kappsäck. Deras klädskåp. Det blå moskitnätet är skjutet åt sidan ovanför sängen. På natten sover de under det, Fatouma, storasyster och mamma, alla tre i samma smala säng. Mamma tycker att det är ett problem, de behöver mer utrymme.
Men mammas famn är den tryggaste platsen Fatouma vet och hon är ännu liten. Hon kan kura ihop sig, gömma sig i mammas famn.
Fatouma blir ledsen när hon tänker på hur illa människorna här på lägret behandlar mamma och hela familjen. Varför gör det någon mindre värd att den förlorat benet i en bombattack? Eller sin man? Eller två barn? Utan storasyster Bishara hade mamma kanske inte orkat ta sig hela vägen hit.
Storasyster fanns i mammas mage när bomben sprängdes. Mamma visste inte om det. Hon ville ge upp, sluta leva. Kanske för att hon förlorat allt. Men när hon hörde om barnet i magen fick hon kraft att fortsätta.
Fatouma får också kraft av Bishara. Bishara är fem år äldre. Bishara hjälper med läxorna. Bishara är snäll och stark. Och med Bishara kan man leka. Det är viktigt, för hon har inga andra vänner. De andra barnen retar dem för mammas ben. Men Fatouma och Bishara håller ihop. Ibland går de ut och samlar tomma plastflaskor och sedan leker de butik på sin gård.
Gården är liten. Likadan som alla andra gårdar. Den är omgiven av ett staket av kvistar. Staketet håller inte någon ute, men det visar var gränsen till deras hem går. Deras hem är det som finns innanför staketet. Det kupolformade taket av kvistar är köket. Taket har hål och det regnar det in. Det svårt för mamma att laga mat när det regnar.
Dasset är byggt av plåt. Det har inget tak alls. På gården finns ett tak där man kan söka skugga under dagen. Sovskjulet ligger mittemot köket. Det går att låsa så att ingen ska fara iväg med kappsäcken.
Ingen kan säga hur länge de ska vara kvar här. Kommer man ens bort härifrån? Vad finns det för andra platser? Fatouma tänker på barn på andra platser, i andra länder. Skulle hon ha något att tala med dem om? Det vet hon inte. Egentligen skulle hon bara vilja bjuda dem hit till lägret. Hon skulle vilja visa dem hur här är.
